Farmor och jag

Min farmor Anny Viola Karlsson var en av de viktigaste människorna i mitt liv och trots att mer än tio år har gått sedan hon dog tänker jag på henne ofta. Jag hade precis blivit vuxen när hon dog och jag önskar att hon hade fått se vilken riktning mitt liv tog. Fast samtidigt vet jag att hon hade varit både nöjd och stolt. Som människor är vi väldigt olika farmor och jag. Själv har jag alltid trivts med att både synas och höras medan det inte alls passade farmor. Samtidigt som vi är olika är det från hennes värderingar som grunden till vem jag är kommer. Hon är den som till stor del har lärt mig att ta tillvara på det jag har och att vara nöjd och tillfreds med det lilla. Av henne lärde jag mig att städa miljövänligt med grönsåpa och ättika. Fast för henne handlade det inte om miljötänkande utan det var helt enkelt så som hon alltid hade städat. Varje dag har jag nytta av de saker som hon lärde mig vilket gör mig tacksam över att hon tog sig tiden att lära mig. Vi människor behöver kunna så många olika saker för att leva våra liv och saknas en del då kan det blir svårt att få helheten att fungera. Det är lätt att se hushållsarbete som mindre viktig kunskap men hur skulle livet se ut utan den kunskapen?

Pappa tycker att vi är lika farmor och jag. Särskilt när jag klär mig som en tant säger han. Jag har försökt förklara det här med retro och vintage för far men konstaterar att det där är en fråga där vi får enas om att vi tycker olika. För honom är mina kläder gamla tantkläder, sådant som hans mamma gick klädd i. Kan nog trots allt förstå att han ser det så. Har svårare att se likheten mellan oss och insåg när jag tittar på bilden av henne att jag sällan ser allvarlig ut på kort. På den tiden var det en stor sak att bli fotograferad, det var något högtidligt som man inte gjorde så ofta i livet. Idag fotograferar vi otaliga gånger på en dag och blir fotograferade lika många gånger. Ser på kort på mig själv från för tio år sedan och ser att jag är betydligt mer bekväm framför kameran idag än jag var då.

Till slut lyckas jag hitta två bilder på mig där jag ser lite mer allvarlig ut. Det gör mig glad att pappa tycker att vi är lika eftersom min farmor var en människa jag beundrar. En sak som hon dock aldrig lärde sig att acceptera är min piercing i näsan. Som jag ser det är den liten och diskret men farmor hon var förfärad när jag kom hem och hade gjort den. Hon tittade på mig, skakade på huvudet och sa: Men lilla Liza hur skall du kunna bli kommunalråd nu? Jag har förvisso inte blivit kommunalråd men är kommunpolitiker och det trots den lilla pärlan i näsan.